En studie i rörelsebaserad performance i det offentliga rummet
Marielle Kalldal
Under mastern Konst i Samhället har jag fördjupit mig i rörelse genom ett eget konstnärligt utvecklingsprojekt (artistic research) i det offentliga rummet. Motivationen till att arbeta med rörelse i det offentliga rummet kommer från en undring över rörelse som fenomen i vardagen i tillägg till en fascination över att arbeta med konstnärliga processer som berör särskilt experimentering med kroppen som undersökande medium.
«…kinesthetic awarenesses are overlooked as a form of knowledge, and in turn, dynamic qualities of movement are left behind and unattended»
(Sheets-Johnstone, 2011, s.xviii)
I studien har jag tittat närmare på kinestetisk sensibilitet och är ett begrepp som härstammar från kinesthesia. Kinesthesia kommer i sin tur från det grekiska ordet kine, som står för rörelse och sensationer (Foster, 2011, s.77-79). Kinestetisk sensibilitet är i huvudsak något som berör vår sensoriska uppfattningsförmåga, exempelvis kroppsposition, muskler, orientering i rum och gravitation. Då kinestetisk sensibilitet kan tolkas vara en förbisett kunskap, var detta ett intressant utgångspunkt i ett försök till att förstå mer om rörelse i vardagen. Baserat på en rörelsebaserad performance-praktik som förbinder performancekonst och koreografi, har jag undersökt kinestetisk sensibilitet i förhållande till plats, rum och människor i det offentlig rummet där jag både agerat som forskare och utövare. Under studiens gång har jag intresserat mig för det relationella perspektivet i arbete med rörelsebaserad performance. Det relationella perspektivet ser på konst genom en social synvinkel och i ett deltagandeperspektiv. Det förbinder gärna en social agenda och/eller sociala processer i konst (Bourriard, 2002), här också det dilemma som utgör sociala produktioner i konst (Bishop, 2004). I mitt fall har denna vinkel varit intressant för att reflektera mer om rörelse och det sociala som uppstår i arbete med rörelsebaserad performance i det offentliga rummet.
Praktiken i Patterns Of Movement To Connect syftar till att utforska rörelse genom metodiska framgångssätt, närmare bestämt score och rörelsebaserade interventioner. Score är ett performativt material och en teknik och fungerar som en guide med särskilda instruktioner i arbete med rörelse. Rörelsebaserade interventioner innebär kortvariga rörelse-experiment i det offentliga rummet i användelse av score. Genom en undersökelse grundad i praktisk forskning, har denna studie fokuserat på problemställningen; Hur kan jag genom score och rörelsebaserade interventioner med fokus på kinestetisk sensibilitet belysa relationella perspektiv i rörelsebaserad performance i det offentliga rummet?
Navigate in space by using a pattern. Explore obstacles
Score 1
Genom sex interventioner i arbete med tre score i Oslo stadsrum har jag fokuserat på att belysa sensationer som sker i rörelse. Slutligen har jag sett på några relationella perspektiv i förhållande till rörelsebaserad performance som praxis. Genom arbete med rörelse som fenomen har jag utforskat och utväxlat praktiska utfall i, igenom och om rörelse i förhållande till upplevelse av platser, rum och människor som skildrar både situationer, sensoriska upplevelser och vardagliga reflektioner. Det som har varit mest intressant med studien är att förstå hur man genom kreativa metoder i rörelse, kan öka ens sensibilitet till den dagliga omgivelsen. Exempelvis har jag betraktat performativa, empatiska och frigörande egenskaper som uppstår i utforskning i rörelse. Jag har fått mer kunskap om hur rörelse inverkar som ett eget språk i vardagen och hur rörelse i sig själv fungerar som en kommunikation mellan utövaren och vardagen parallelt som inkluderar förbipasserande, åskådare och tillfälliga deltagare.
– Rörelse är inte bara något som tillfälligtvis existerar som en del av vår vardag, utan vi skapar ständigt nya upplevelser i rörelse som är med och påverkar oss själv och andra runt oss till varje tid.
INTERVENTION 7 & 8
Som en del av den praktiska-estetiska examen i denna undersökelse, presenteras en fortsättning av den rörelsebaserade performance-praktiken. Intervention 7 & 8 är ett samarbete mellan Kalldal och konstnären Marte Dahl. Tillsammans utförde Kalldal och Dahl två interventioner som presenterades på HUMAN festivalen. HUMAN fokuserar på kulturella och humanitära frågeställningar och presenterar internationella filmdokumentärer i kombination av debatter, föredrag, föreläsningar, workshop, konstutställningar och teaterföreställningar.
Den digitala utställningen av Intervention 7 & 8 inkluderar en visuell dokumentation av de två interventioner, två rörelse-experiment som blev utfört över två dagar på VEGA scen och utanför VEGA scen i Hausmanns Gate i samband med HUMAN festivalen i slutet av februari 2020. Dokumentationen består av foton och film-upptag från interventionerna och visar återigen en utforskning av rörelse och kinestetisk sensibilitet i användelse av score som teknik och material. Interventionerna skildrar med blotta ögat en lekfull, improviserad koreografi där utövarna sensoriskt kartlägger plats, rum och människor som är närvarande och utforskar rörelse genom att (re)aktivera och samtidigt utmana den vardagliga relationen mellan kropp, rörelse och rum.
I loppet av våren 2020 inträffades en pandemi som påverkat oss glokalt. Pandemiutbrottet har gjort at vi brott måste förhålla oss annorlunda med våra kroppar, såsom hur vi rör oss i vardagen på grund av risken för smittspridning av covid19-viruset. Pandemin har på så sätt gjort att vi blivit tvungna att ändra hur vi fysiskt förhåller oss till vår dagliga omgivelse, platser och rum, och i förhållande till andra människor runt oss.
Efter att ha arbetat med en studie i rörelsebaserad performance i det offentliga rummet, öppnar det upp för nya perspektiv i hur en slik praktik kan i retrospekt ses i ljuset av den tid vi nu står i. Omställningar för hur vi kan röra oss, bete oss och handla med kroppen i det offentliga rummet, gör att denna studie får en ny innebörd som jag ser i ljus av social distansering som aktuellt tema; När vi inte längre kan röra oss som vi är vana till, hur påverkar det då vår vardag i det offentliga rummet?
«…will social distancing bring us back to our bodies?»
(Kourlas 2020, publicerat 31.03.20)
I en artikel i New York Times (2020, publicerat 31.03.20) beskriver danskritiker Gia Kourlas en intressant vinkel kring pandemi som kopplar på betydelsen av koreografi, kroppens sensitivitet och socialisering i det offentliga rummet. Ser man närmare på social distansering i ljus av rörelse och de upplevelser vi gör i rörelse, kan man undra över, kan en social distansering få oss till att bli, med mina egna ord, mer kinestetisk sensibel? Den dagliga omgivelsen vi omges av, infiltreras det nya sätt att förhålla oss till varandra i det offentliga rummet. Fysiska regleringar påminner oss stadigt om hur vi ska röra oss ute i det offentliga, såsom att hålla en meters avstånd, på matbutiken, i kollektivtrafiken, på gatan, i parker etc. Det att fysiskt distansera sig i vardagen, det att inte röra sig för nära andra, det att röra sig på ett visst sätt i fråga om plats, rum och människor. Hur påverkar det oss? Blir vi mer sensitiv till vår omgivelse? Blir vi mer uppmärksam på rörelse i vardagen och människor runt oss i det offentliga rummet? Skapar vi mer empati inför varandra? Eller vill fysiska instanser påverka oss åt ett negativt håll? Blir vi istället mindre sensitiv? Skapar vi mer skeptisicm, oro och fördomar? Kan det att inte röra sig så som man vill påverka oss över tid? Och isåfall hur?
Som en efterföljd önskar jag att invitera allmänheten till att reflektera över, vad kan vi lära oss av rörelse i samband med en social distanstering? Hur upplever du själv din vardag i dessa tider? Hur reagerar du när någon står för nära dig på bussen? Har du tänkt på om du spänner dig mer än vanligt när en person går för tätt inpå i kön i matbutiken? Hur påverkar avståndsskillnaderna dig fysiskt? Hur förhåller du dig på gatan, ryggar du undan om någon passerar tätt förbi? Hur upplevs vardagen visuellt sett? Kan du se några nya mönster i hur du själv rör dig eller hur folk flest rör sig? Har en social distansering gjort dig mer sensitiv till din dagliga omgivelse?
Bishop, C (2004). Antagonism and Relational Aesthetics. October 110. P. 51-79. October Magazine, Ltd. and Massachusetts Institute of Technology.
Bourriard, N (2002). Relational Aesthetics. Engelsk version. Les Presses du réel.
Foster, S L (2011). Choreographing Empathy: Kinesthesia in Performance. Routledge
Kourlas, G (2020). How We Use Our Bodies to Navigate a Pandemic. Publicerat 31.03.20. Hämtat från: https://www.nytimes.com/2020/03/31/arts/dance/choreographing-the-street-coronavirus.html
Sheets-Johnstone, M (2011). Primacy of Movement – Expanded Second Edition. John Benjamins Publishing Company.
All foto- och filmkreditering till; Audun Eftevåg @ LEFTEYE